Sökande, uppvaknande och upplysning

Livets mening är att komma hem,
att upptäcka och leva det du verkligen är
- den oföränderliga Närvaron.
Ingenting annat ger varaktig tillfredställelse.
Allt annat kommer och går.

Så snart vi upptäcker att något saknas i våra liv börjar ett mer eller mindre medvetet sökande efter det som gått förlorat. Ofta minns vi upplevelser från barndomen då allt var levande, magiskt och spännande. Det fanns ingen tid och ingen annan plats är där vi var just då. Allt andades frid och tiden stod stilla.

Jag minns att frågan ”Var kommer allt ifrån?” kom till mig när jag var liten. En enkel fråga men som ändå inte är så lätt att besvara. Allt finns där: träd, buskar, blommor, människor. Men var kommer det ifrån. Att svara med vetenskapliga ord som molekyler, atomer osv. känns som att bli lurad. Det blir inget tillfredställande svar. Jag vill förstå utifrån min egen direkta erfarenhet och några ord till förklaring räcker inte. Jag vet att det hör intimt ihop med mig själv, min egen existens. Jag vill ha ett svar som håller för mig existentiellt. Ungefär samma fundering kom när jag såg mig själv i en spegel och funderade: ”Vem är det där?”. Visst, jag ser en kropp men spegelbilden är på något sätt tom och pekar mot ett djupare mysterium.

På något sätt fanns det hela tiden något där som pekade mot en djupare verklighet, ett meningsfullt mysterium som väntade på att uppenbaras och tas med i det vanliga livet.

När vi blir äldre är det lätt att barndomens magi glöms bort. Det kanske bara blir något sentimentalt, inte en möjlig verklighet. Naturligtvis var det inte bara underbart att vara liten. De flesta av oss har gått igenom svåra saker i barndomen som format oss på olika sätt. Men det fanns också ofta något mer som visar på en annan verklighet.

Livet kallar på dig. Du blir påmind om att det du är engagerad i för ögonblicket inte är allt. Något saknas. I början är det kanske bara en försynt knackning på din dörr. Det kan vara en fundering när du tänker igenom ditt liv. Är detta allt? Är detta meningen med mitt liv? Tar livet bara slut? Finns det inget mer? För en del är detta början till ett medvetet sökande.

Om du inte gör något åt denna första impuls knackar livet hårdare på din dörr. Du kanske går igenom något svårt, en skilsmässa, sjukdom, förlorar ditt jobb. Detta kan vara början till att du sätter dig ner och analyserar ditt liv djupare. Vad handlar mitt liv om? Vad är det jag verkligen vill?

När vi väl börjat söka mer medvetet börjar livet att svara på vår längtan. Du hittar en bok som för dig vidare, du träffar någon som pratar om en större verklighet, du slås av livets storslagenhet och skönhet och ser att det är mer än kamp och tillfälliga nöjen.

Detta hände mig när jag var ungefär 20 år. Jag började läsa böcker av Herman Hesse och C.G. Jung. Jag drogs till indisk mystik, makrobiotik, proggmusik och politiska organisationer som arbetade för en rättvis värld. Jag provade hatha yoga och funderade mycket. När jag var 22 var jag beredd att bara ge mig iväg, gå in i skogen och sätta mig och meditera för att se vad som var verkligt och vad som var illusion. I den vevan kom jag i kontakt med den TM (Transcendental Meditation). Jag lärde mig att meditera och blev helt överväldigad. Det var en bekräftelse på att det jag sökte kunde vara en verklighet. Jag blev också del i en förening med andra meditatörer där jag upplevde värme och gemenskap.

Sedan gick åren. Jag mediterade på och gick fördjupningskurser. Men det hände egentligen inget mer efter de första 4-5 åren. Jag gick på av bara farten och trodde att det var så här det skulle vara. Meditationsrörelsen var en stor trygghet för mig som var viktig i början, men sedan började den kännas som en begränsning. Jag såg också att inga blev upplysta. Alla höll på och höll på men inget hände. Jag började tappa sugen.

En dag när jag gjorde en av de avancerade teknikerna ryckte det till i ryggen och jag fick ett rejält ryggskott. Jag stapplade långsamt hem från meditationslokalen. Det var som Gud eller existensen hade pekat på mig och frågat: ”Vad vill du egentligen med ditt liv?”, ”När ska du börja ta ansvar för ditt liv och inte bara följa vad andra säger?”. Detta var mycket smärtsamt för mig att ta in och jag bestämde mig för att det enda som var viktigt för mig var att hitta hem, att förverkliga och leva det jag är djupast.

När jag väl bestämt mig var det som om livet vände. Efter några dagar blev jag inbjuden till en visning av en video med en amerikansk kvinna som heter Gangaji. Efter några minuter in på videon sa hon att jaget bara var en tanke bland andra tankar. Detta vände fullständigt upp och ner på min värld. Jag såg att det jag sökt efter var där hela tiden och allt tänkande och sökande bara tog mig bort från mig själv. Jag slutade meditera med den teknik som jag hållit på med så länge. Jag lämnade meditationsrörelsen och bara satt. Det gick inte längre att hålla fast något. Det var som att falla utan slut. När jag försökte gripa efter något slank det bara undan.

Jag kom i kontakt med satsang och olika lärare. Jag fördjupade mig också inom terapi som både Cecilia och jag hållit på med ett tag. Slutligen kom jag i kontakt med Nukunu som blev min slutlige lärare. Efter 10 månader med honom kom uppvaknandet. Jaget försvann så att Närvaron som alltid är där blev en levande verklighet.

Problemet för många sökare är jaget. Vi är så vana vid att tro att livet handlar om att få mer och mer. Vi tror att vi ska samla förmågor på hög och att upplysning är den största talangen. Jaget ska utvecklas till att bli något perfekt och när vi inte gör några misstag och inte har några negativa tankar eller känslor så är vi upplysta. Vidare så ser man en trappstegsliknande utveckling. Vi är på en viss nivå och med hjälp av en ny teknik eller förståelse så kommer vi till nästa trappsteg. Högst uppe på toppen av trappan sitter den ouppnåelige, perfekte mästaren och våra liv handlar om att steg för steg närma oss mästaren.

Vissa erfarenheter anses vara de rätta erfarenheterna och ett tecken på att man är högt utvecklad till skillnad från andra som inte har dessa erfarenheter. Bevittnande är en sådan erfarenhet. Resultatet av mycket meditation och även vissa typer av mentala övningar är att det mentala upplevs som en större verklighet än det fysiska. Kroppen och sinnesupplevelserna upplevs som tomma. Tids- och rumsupplevelsen förändras så att känslan av tid försvinner mer eller mindre och när kroppen rör sig så sker ingen egentlig förflyttning eftersom identifikationen med kroppen minskat radikalt. Detta är vad flera lärare kallar ”halvgräddat”. Brödet är inte färdiggräddat utan behöver processas mer. Problemet är jaget eller hjärtats knut som jag tycker om att kalla det. Det finns fortfarande kvar en identifikation med ett jag även om varseblivningen har förändrats och med den tids- och rumsupplevelsen. Med detta kommer vanligen en ny nivå av stillhet och klarhet. Det är lätt för en ovetande att blanda ihop denna upplevelse med det riktiga uppvaknandet. Vanligtvis finns det också med en nivå av tvivel som man kanske mer eller mindre förtränger. För att gå djupare behöver du se vem eller vad det är som bevittnar. Finns det fortfarande ett jag? Handlar det fortfarande om mitt liv?

Skillnaden mellan bevittnande och ett verkligt uppvaknande är radikal. Min egen upplevelse och de jag kommit i kontakt med kan berätta om att man blir fullständigt överväldigad. Vågor av kärlek, tårar och tacksamhet är vanligt. Det finns inte längre något att söka efter eller uppnå. Sökaren har försvunnit och ersatts av en intensiv öppenhet och närvaro. Nuet är så intensivt att det inte går att föreställa sig en annan verklighet. Det finns inga tvivel längre eftersom den nya verkligheten är så total och självbeskrivande. Den är helt enkelt så självklar och hel att ingen förklaring behövs. Behovet av bekräftelse och självhävdelse försvinner. Du behöver ingenting eftersom du är allt och allt är i dig.

Uppvaknandet sker ögonblickligen i en stund av oskyldighet. Det är ingenting du kan ”göra”. När sökandet gått så långt att du både gett upp letandet och till och med längtan har försvunnit handlar det bara om att vänta och ta emot. Ditt sökande har tagit dig fram till dörren – nu handlar det bara om att nåden skall öppna den. Detta sker när det är dags, det är inget du kan bestämma själv. Livet är så oändligt mycket större än jaget eller sinnet. Sinnet kan inte förstå det och så länge vi är upptagna av sinnet och vad som händer ser vi inte den underliggande närvaron som är där ständigt väntande på att vi ska stanna upp.

För de flesta föregås uppvaknandet av glimtar som kan vara kortare eller längre. Dessa glimtar har inte samma klarhet som det verkliga uppvaknandet men är verkligen en uppmuntran att du är på rätt väg. Håll bara inte kvar vid glimten som ett kärt minne utan se den bara som inspiration och att livet är nytt i varje ögonblick. Oftast finns det också med någon form av tvivel i glimten, vi följer en tanke eller känsla eller vågar inte bara tro på att detta är allt utan söker någon form av bekräftelse och går in i idéer om det som händer i stället för att bara lita på upplevelsen som den är.

När uppvaknandet stannar kvar handlar det om upplysning. Närvaron förändras inte i upplysning. Det är samma alltid närvarande öppenhet. Det som utvecklas är i stället personligheten som slappnar av mer och mer i närvaron. Livet blir mer genomlyst av närvaron och uttrycker att mer kraftfullt dess obeskrivliga natur. Det är som Nukunu säger ”en ständigt öppnande himmel”.